♥

För mig var du tryggheten, du var kärleken och det stabila i mitt liv.
Du var mitt ljus i mörkret, slutet på tunneln, det enda äkta som fanns.
Jag förlitade mig på dig helt och hållet,
du var min ledstjärna, min älskare och min allra bästa vän.
Du gav mig bannor då jag gjorde fel,
du berömde mig då jag gjorde rätt.
Du lämnade mig aldrig, nej, du stod kvar då alla andra gick.

Åren gick, tiden tickade på.
Jag blev äldre, skulle också vilja påstå att jag blev en skvätt mognare
och kanske fick jag mer insikter och mer kunskap om mig själv, andra och livet i sig.
Du försvann men inte plötsligt.
Du tynade bort, lite dramatiskt men ändå så var det en fin begravning
då du inte längre var kvar hos mig.

Jag tvekade aldrig en sekund så jag gick vidare.
Ja, jag tror vi behövde det.
Du och jag.
Du fick bli det du skulle bli, det du var skapad för att bli - ett minne, och ingenting annat.
Jag fick chansen att bli den jag skulle bli, chansen att gå min egna väg i livet.
Och ja, för jag säga det själv så lyckades jag väl ganska bra med det ändå.