♥

Jag förundras över hur många gånger mitt hjärta blir misshandlat och ändå inser hon inte vad hon måste göra. Lämna skiten och gå vidare. Men nej. Hon stannar kvar. Som en tapper soldat eller bara en jävla idiot. Det gör mig nästan lite fascinerad att se, kanske är jag immun nu. Jag känner inte hur trasigt hjärtat är. Hur ont det gör. Hur förbannad jag själv är på mig själv för att jag än en gång låter det hända.

Det som gör allra ondast är att se dig, för du verkar ta allting så enkelt. Som om ingenting har hänt. Inte heller har du lagt märke till att jag söker din blick, försöker fånga din uppmärksamhet eller att jag emellanåt drar mig tillbaka för att plåstra om mig själv och slicka mina sår. Du ser mig inte helt enkelt. Inte alls. Mitt hjärta gråter men den rösten är du döv inför och du varken bryr dig eller lyssnar på hennes rop.

Med illvilja försöker smärtan slita sönder mig genom att varje gång jag ser dig ständigt viska ditt namn. Jag mår illa av mig själv för jag borde lärt mig nu att förtränga och gå vidare, glömma allt. Ändå hittar jag inte tillbaka till där jag var innan du stegade in i mitt liv. Ändå finns fotspår i mig som inte går att skrubba bort, allt jag vet är att de är dina. Det är löjligt för jag borde inte ens vara kapabel till att känna såhär. Jag borde veta bättre helt enkelt. Men det gör jag inte. Jag springer efter dig, jagar dig som en övergiven hundvalp eller en utsvulten räv som gör allt för att få din kärlek.

Det blir fan inte bättre av att jag inte ens kan gråta. Fast jag önskar jag kunde det. Jag behöver det. Men inga tårar bränner mina kinder. Dom bränns bara djupt här inuti mig. Där bränns de som fan. Jag klandrar dig inte. Det gör jag verkligen inte. Jag undrar bara hur lång tid det kommer ta att klistra och tejpa ihop mig själv. Hur många häftstift jag kommer behöva och hur jag ens kunde tillåta mig själv att det hände. Igen.