när ångesten lever. den ser dig, hör dig, känner dig, blir dig.
Vi lever bara för att vi är vänner. Bara för att du behöver mig , jag ger dig förmågan att överleva. Jag behöver dig också, du ger mig näring och en kropp. Hatkärleken mellan oss har alltid funnits där, mer eller mindre, vi har alltid varit två i en och samma kropp. Du kan inte förneka att jag funnits inom dig så länge nu att jag blivit en del av dig. Jag gav dig förmågan att leva vidare, det är tackvare mig som du fortfarande existerar. 50% av dina andetag är jag och 50% av dina hjärtslag är jag. Du börjar viska saker, saker som att du inte behöver mig längre och att jag inte borde få finnas. Det gör mig förbannad, och när jag är förbannad så är du förbannad. Vi leker katt och råtta inuti din själ. Den börjar få märken, stora smärtsamma blåmärken och skärsår. Akta dig så den inte går sönder.
Du behöver mig, jag ger dig något du vill ha. Innerst inne så vet du om det. Vi är båda produkter av krossat glas och näckrosblad och du kanske har glömt hur vackert det en gång var att få leva i mörker. Där kunde ingen komma åt dig, där fanns bara du och jag och allt det vi skapat tillsammans. Jag har sett dig lägga fingrarna på handlederna, är det för att du längtar efter fysisk smärta, saknar dina handleder något rött. Saknar dom att få ge uttryck för de känlor du inte kan sätta ord på, den smärta du inte orkar bära inom dig. Eller, är du osäker på om du ens lever längre, har du ens någon puls. Vi blev spöken du och jag, för många år sen så försvann vi. Vi blev aldrig hittade för ingen orkade någonsin att leta. Genom dina fönster ut till omvärlden, dina ögon snarare, så kan du se. Du kan se och längta efter det du aldrig någonsin kommer att få. Din frihet. Du är min fånge, du stängde in dig själv med mig.
Vi kommer alltid att vara tillsammans.
Du behöver mig, jag ger dig något du vill ha. Innerst inne så vet du om det. Vi är båda produkter av krossat glas och näckrosblad och du kanske har glömt hur vackert det en gång var att få leva i mörker. Där kunde ingen komma åt dig, där fanns bara du och jag och allt det vi skapat tillsammans. Jag har sett dig lägga fingrarna på handlederna, är det för att du längtar efter fysisk smärta, saknar dina handleder något rött. Saknar dom att få ge uttryck för de känlor du inte kan sätta ord på, den smärta du inte orkar bära inom dig. Eller, är du osäker på om du ens lever längre, har du ens någon puls. Vi blev spöken du och jag, för många år sen så försvann vi. Vi blev aldrig hittade för ingen orkade någonsin att leta. Genom dina fönster ut till omvärlden, dina ögon snarare, så kan du se. Du kan se och längta efter det du aldrig någonsin kommer att få. Din frihet. Du är min fånge, du stängde in dig själv med mig.
Vi kommer alltid att vara tillsammans.
Kommentarer
Trackback
