Calle♥

Åh älskling. Nu var det så många år sedan vi galopperade över ängarna och flög över hindren. Men du finns kvar i mina tankar och i mitt hjärta. Calle, älskade finaste pålle. Du var en underbar vän och jag älskade dig som om du vore min egen! ♥ På sätt och vis så var du ju liiite min, jag var hos dig varje dag. Vi myste, hittade på bus och var ute på skogen. Du hängde verkligen med på allt jag hittade på och du höll ett vakande öga på mig. Jag kommer ihåg när vi hittade en spik i din hov och när din ägares pappa drog ut den, du bara stod där helt cool lugn trots att du trampat in en spik i strålen på din hov. Du kunde skrikit som en gris men du stod bara där medan jag kliade dig i pannan. Jag saknar dig så mycket. Nu när våren är här och gräset börjat bli grönt så önskar jag att du fanns här hos mig i Brunnsvik. Då kunde vi galoppera tillsammans igen du och jag. Jag grät som en liten unge då du somnade in men du var värd att få ett fint avslut. Du var värd att få beta på de evigt gröna ängarna och slippa ålderdom och smärta. Om jag bara kunde få galoppera med dig igen en sista gång. Om jag bara kunde få pussa på din mule igen och se dig komma springande i hagen. Du gnäggade då jag kom, du gnäggade då jag åkte. Du var en av många hästar jag haft i mitt liv men var enda en har en speciell plats i mitt hjärta. Och du min hjälte, vi var som ett.♥ Kommer aldrig någonsin sluta älska dig.






You lost me, I lost you. We just got lost.

Det vi en gång var, det vi blivit nu, vart vi står idag mot vart vi började.
Det finns ingen likhet.
Jag kan förstå dig ibland, vissa saker, tankar, kanske känslor.
Men jag är rädd att det inte är så enkelt.
Du ser min skugga, inte mig.
Se mig, inte henne.
Om du gav mig en chans så kanske du skulle inse att du
gillar mig. Jag är ganska bra.
Jag är mer än det du sett.
Så låt bli att identifiera mig så som du gör.
En människa är mer än ord och tankar.
Mer än vad som syns och känns i stunden.
Jag är rädd att du har glömt att i vissa stunder så såg du
mig le. Du såg mig som den jag är, inte dold bakom skuggan.
Hon är inte jag. Tolka mig som du vill men ge mig en chans.
Jag tror du skulle gilla mig. Lite grann, bara lite.
Jag är inte så som du tror att jag är.
Placera mig inte i ett fack, snälla du.
Låg mig då vara i en egen låda,
skapa den inte innan du inte vet hur.
Vilka färger jag bär, just nu så tycker jag att du är färgblind som fan.
Jag vill skriva på ett papper, vika ihop det och ge det till dig:
Döm mig inte innan du mött mig för den jag verkligen är.

Vi fick en dålig start du och jag. Jag vet.
Vi fortsatte kanske inte i rätt riktning heller.
Kanske föll vi lite.
Ja jag föll, var du med mig då eller reste du dig upp och gick?
Övergav du mig för att du var rädd?
Osäkerhet gör oss rädda.
Jag försökte hitta dig igen men du försvann.
Du var borta och jag saknade dig.
Hitta mig, snälla.
Det var orden jag viskade innan jag gick.
Kom tillbaka igen, ge oss, ge mig en ny chans.
En ny start.
Se morgondagen, och inte natten som var.
Lek med tanken att vi kanske har mer att säga varandra.
Vill du missa det?
Vill du missa mig, missa orden.
Kanske missar du mer än en vän om du går?
Kanske missar du att se mig för den jag är.
Se mina goda sidor.
Du kan väl inte döma mig efter mina dåliga.
Eller hur?
Om du går nu så kanske du ångrar dig sen.
Så kanske glömmer du bort att du faktiskt fick ett leende av mig.

Du förlorade mig, förlorade jag dig. Vi bara gick vilse.





do not revive.

I am already dead, thank you.


I won't interrupt again.

Det finns saker jag önskar vore ogjorda, men också saker jag önskar vore redan gjorda som jag står inför att utföra men det grämer mig enormt mycket. Jag har dragit mig för det länge nog och jag visste ju att tids nog så måste dagen komma. Vad är det jag är rädd för? Förlora en vän. Förstöra en vänskap. Skrapa sönder lite mer på min egen stolthet. Tänja på gränserna kring vad jag tål och inte tål. Ah, om jag bara visste bättre. Men är man dum så får man gott betala för sig. Misstag ska inte gå obemärkta förbi inte. Allt har sitt pris.

Jag skrattar gott åt min egen dumdristighet ibland, jag roar mig med att driva med mig själv. Det känns som om vad jag än gör, vad jag än säger så kommer jag störa och vara i vägen. Jag avskyr den känslan, så därför har jag undvikit det här så gott jag kunnat. Oh, you poor thing. Du måste tycka bra illa om mig nu, se mig som en liten idiot om inte värre. Jag hoppas att det här slutar gott trots allt. Mer skit behövs inte.

Försöker skriva ner allt jag vill säga dig, alla känslor, alla tankar och funderingar. Försöker på något sätt hitta en bra väg att gå utan att trampa någon på tårna, inte minst mig själv, men det verkar som om den svåra vägen denna gång är den rätta. Jag har nog dragit mig själv i näsan några gånger redan så varför inte lite fler gånger. Tycker ändå min näsa är ful. Sorry, off topic. Desto mer jag försöker, desto sämre går det. Man ska tala ifrån hjärtat sägs det men mitt hjärta slutade slå för ett bra tag sen. Jag är ganska säker på den saken.

Inte heller har jag hört ifrån logiken på länge. Kanske har även den sidan gått i ide eller övergett skeppet. Ah, well. Jag har väl inget val än att helt enkelt krypa till korset igen och stå för mina handlingar. Jag vet inte alls vad jag ska säga, jag vet knappt hur jag känner längre. Jag är bara förvirrad och tom, lite rädd och lite mera förvirrad. Men jag lovar, efter det här samtalet ska jag inte störa dig mer.

lite sånt man tänker en vanlig jävla söndagkväll. typ.

Det fanns en tid då jag visste vem jag var.
Någonstans på vägen så tappade jag bort mig själv.
Det brukade vara så enkelt,
jag var så säker.
Nu vet jag ingenting längre,
jag fumlar runt i mörker.

Jag mår illa av mig själv ibland,
för jag släppte taget om så många drömmar
bara för att låta mig förföras av en inre önskan
om något mer.
När jag var 16 slutade jag frukta döden,
när jag fyllde 18 blev jag rädd för livet.

Jag brukade slå mig fram,
nu är jag rädd för att vända mig om.
Om jag vore hälften så mycket som jag var då,
så skulle jag fan aldrig hamnat i den här skiten.

Musik och lite skit som äntligen kom ut

Den här dagen har varit rent av förjävlig!
Varit förbannad (nähä?!) och riktigt jävla ledsen också.
För första gången på lääänge så lyckades jag äntligen släppa fram skiten.
Få bryta ihop lite, gråta och slå i lite saker.
Krypa omkring på golvet och vara allmänt frustrerad.

Nu har jag lugnat ner mig som tur är.
Sitter och lyssnar på Violet - One man show.
Klicka på bilden längst ner med texten VIOLET så kommer du till deras reverbnation.




....

Jag är arg, förbannad, ilsken, trött, sur, bitter, besviken..........



... skulle fan kunna kasta ut skrivbordet genom fönstret om jag orkade och kunde!!


<'3

Inatt krossades mitt lilla hjärta.
Tur att det finns tejp.
Stackars hjärtat.
Men ja, det finns ju för fan tejp så varför klaga.
Jag önskar bara att det kunde sluta svida snart.


Eyeliner and cigarettes

Ibland är inte saker som de verkar vara. Känslor förändras, människor förändras i allra högsta grad och omständigheter. Jag försöker sätta mig in i situationer jag blev utsatt för som nybliven tonåring, bara för att undersöka om jag skulle agera på samma sätt nu som jag gjorde då. Leker med tanken liksom. Till sist måste jag inse att mina beslut grundades på att jag försökte göra det bästa av situationen, men jag var ung och dum, oerfaren och en smula egoistisk. Orädd och odödlig på något sätt. Men jag försökte och det gör jag fortfarande. Att saker och ting fuckar upp sig är trots allt inget som förändrats med åren. Trots att man bara menar väl. Och är en smula dumdristig. Tonåren. Tiden då allt kretsade kring att tjuvröka bakom gamla ungdomsmottagningen och att hitta den perfekta eyelinern.

Jag lovade mig själv många saker men det blir svårare och svårare att behålla dem som dom en gång var. Nu mera är dom på något sätt så långt borta, jag har distans till känslorna som en gång drev mig till att lova allt det där. Eller har jag verkligen det? Har jag kanske bara blivit van att känna såhär att det inte längre är någon nyhet, det är inte lika brännande längre eftersom jag blivit immun mot min egen smärta på något sätt. Överlevnad eller bara idioti? Jag kanske är närmare dom där känslorna än någonsin nu. Nästan så att dom är mer påtagliga nu än dom var då jag ens införskaffade mina löften. Löften som skulle skydda mig och mitt hjärta. Något som skulle hjälpa mig att gå vidare och kunna återfå tilliten till mig själv, till mina medmänniskor och till att jag hade styrkan att orka fortsätta.

Saker och ting förändras. Ibland tar det sin tid, det slätas ut och man märker knappt vart förändringen började och vart den är idag. Och ibland så är den dramatisk, man ser tydligt början och slut på allt. Det är nästan vassa kanter som man lätt skär sig på. Jag försöker sluta analysera allt som sker runt om mig. Jag försöker sluta att överanalysera mig själv, mitt eget beteende och mina egna beslut och synpunkter. Försöker att acceptera mig själv som den jag är. Med alla brister jag ändå har som människa. Ändå är det svårt som fan. Jag eftersträvar perfektion när det gäller mig själv och de jag rår över. I mina ögon blir jag aldrig bra nog, medan alla andra alltid är långt före. Jag är nog ganska självkritisk ändå tror jag. Ibland önskar jag att jag inte var det. Men nu är det ju så. Bara att tugga och svälja skiten.

Jag undrar vart jag är just nu i livet. Vem jag är just nu. Varför och hur jag kom hit. Men nej, vi kom ju överrens om att sluta analysera. Så nu slutar jag väl helt enkelt skriva. PUNKT.

..

Förvirrad, tom och känner mig bara vilsen.
Borttappat hjärta, bortsprungen själ.
Hitta mig, ge mig ett nytt hem.


..,

Ibland behöver man en paus från livet.
Bara få vara, tänka, samla sig, försöka klistra ihop bitarna av sitt brustna hjärta.
Finna nya vägar, nya sätt att se på allt.
Snart ska vi vrida världen rätt igen.
Snart kommer allt att bli bra.



Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus