Musik och lite skit som äntligen kom ut
Varit förbannad (nähä?!) och riktigt jävla ledsen också.
För första gången på lääänge så lyckades jag äntligen släppa fram skiten.
Få bryta ihop lite, gråta och slå i lite saker.
Krypa omkring på golvet och vara allmänt frustrerad.
Nu har jag lugnat ner mig som tur är.
Sitter och lyssnar på Violet - One man show.
Klicka på bilden längst ner med texten VIOLET så kommer du till deras reverbnation.
....
... skulle fan kunna kasta ut skrivbordet genom fönstret om jag orkade och kunde!!
Hemliga papper
Bring me the horizon <3
Asking Alexandria <3
Brunnsvik right noooow
Nutri Color Creme igen
Tyvärr måste man ha plasthandskar på sig då man kletar i det. Lite minus eftersom man kanske inte alltid har plasthandskar eller plastpåse till hands. Men men. Eftersom den i övrigt var så azum så är har jag överseende med det !
Upprorsänglar.
Vi var bortklippa ur våra egna liv.
För oss fanns inget kvar att hämta.
Det fanns en tid då vi ville något,
då vi trodde på något, då vi levde för något,
då vi hade något som var värt att dö för.
Sen kom stormen.
Stormen som sköljde över oss som en orkan.
Med det försvann allt vi någonsin hållit fast vid.
Med den försvann allt vi hade.
Jag höll fast vid det jag kunde,
men inte ens mig själv kunde jag rädda.
Den natten insåg jag hur maktlös en människa är.
Inte ens hoppet tycktes stanna kvar i mitt hjärta.
Allt övergav mig.
Min egen logik, min egen överlevnadsinstinkt.
Jag ville inte vara kvar längre.
Det är fan skillnad på att leva och existera.
Jag slutade leva.
Jag bara existerade.
Bara fanns kvar.
Min kropp bestämde sig för att finnas kvar.
Av vilken orsak vet jag inte.
Men den lämnades kvar på jorden,
som en själlös, sorglig gestalt som bara vandrade runt i cirklar.
Röken från min cigarett smälte bort vingarna.
Doften av min egen bitterhet och självförakt fick dem att tyna bort helt.
Smaken av kärlekslösa kyssar och ömhetsbefriade kramar
höll mig på något sätt kvar vid medvetande.
Även om jag önskade att bara få försvinna.
Man får sällan vad man önskar sig.
Man får sällan något alls.
Det man har, det har man tagit.
Stulit från sig själv.
Allt man har.
Alla känslor.
Dom är inte ens egna.
Stulna.
Borttappade.
Bortglömda.
Nutri Color Creme
Helt underbar produkt! Gjorde mitt hår mjukt, glansigt och välmående. Lätt att använda och färgen blev omedelbart mycket starkare och det såg nästan lite nyfärgat ut. Jag är supernöjd och kommer säkerligen bli beroende av den här.
Observera dock att detta inte är hårfärg eller toning. Håret måste redan vara färgat för att denna produkt ska "fylla på" och "fräscha upp" färgen.
<'3
Tur att det finns tejp.
Stackars hjärtat.
Men ja, det finns ju för fan tejp så varför klaga.
Jag önskar bara att det kunde sluta svida snart.
Sharing different heartbeats in one night
Eyeliner and cigarettes
Jag lovade mig själv många saker men det blir svårare och svårare att behålla dem som dom en gång var. Nu mera är dom på något sätt så långt borta, jag har distans till känslorna som en gång drev mig till att lova allt det där. Eller har jag verkligen det? Har jag kanske bara blivit van att känna såhär att det inte längre är någon nyhet, det är inte lika brännande längre eftersom jag blivit immun mot min egen smärta på något sätt. Överlevnad eller bara idioti? Jag kanske är närmare dom där känslorna än någonsin nu. Nästan så att dom är mer påtagliga nu än dom var då jag ens införskaffade mina löften. Löften som skulle skydda mig och mitt hjärta. Något som skulle hjälpa mig att gå vidare och kunna återfå tilliten till mig själv, till mina medmänniskor och till att jag hade styrkan att orka fortsätta.
Saker och ting förändras. Ibland tar det sin tid, det slätas ut och man märker knappt vart förändringen började och vart den är idag. Och ibland så är den dramatisk, man ser tydligt början och slut på allt. Det är nästan vassa kanter som man lätt skär sig på. Jag försöker sluta analysera allt som sker runt om mig. Jag försöker sluta att överanalysera mig själv, mitt eget beteende och mina egna beslut och synpunkter. Försöker att acceptera mig själv som den jag är. Med alla brister jag ändå har som människa. Ändå är det svårt som fan. Jag eftersträvar perfektion när det gäller mig själv och de jag rår över. I mina ögon blir jag aldrig bra nog, medan alla andra alltid är långt före. Jag är nog ganska självkritisk ändå tror jag. Ibland önskar jag att jag inte var det. Men nu är det ju så. Bara att tugga och svälja skiten.
Jag undrar vart jag är just nu i livet. Vem jag är just nu. Varför och hur jag kom hit. Men nej, vi kom ju överrens om att sluta analysera. Så nu slutar jag väl helt enkelt skriva. PUNKT.
Ett litet miserabelt hjärta.
Jag förundras över hur många gånger mitt hjärta blir misshandlat och ändå inser hon inte vad hon måste göra. Lämna skiten och gå vidare. Men nej. Hon stannar kvar. Som en tapper soldat eller bara en jävla idiot. Det gör mig nästan lite fascinerad att se, kanske är jag immun nu. Jag känner inte hur trasigt hjärtat är. Hur ont det gör. Hur förbannad jag själv är på mig själv för att jag än en gång låter det hända.
Det som gör allra ondast är att se dig, för du verkar ta allting så enkelt. Som om ingenting har hänt. Inte heller har du lagt märke till att jag söker din blick, försöker fånga din uppmärksamhet eller att jag emellanåt drar mig tillbaka för att plåstra om mig själv och slicka mina sår. Du ser mig inte helt enkelt. Inte alls. Mitt hjärta gråter men den rösten är du döv inför och du varken bryr dig eller lyssnar på hennes rop.
Med illvilja försöker smärtan slita sönder mig genom att varje gång jag ser dig ständigt viska ditt namn. Jag mår illa av mig själv för jag borde lärt mig nu att förtränga och gå vidare, glömma allt. Ändå hittar jag inte tillbaka till där jag var innan du stegade in i mitt liv. Ändå finns fotspår i mig som inte går att skrubba bort, allt jag vet är att de är dina. Det är löjligt för jag borde inte ens vara kapabel till att känna såhär. Jag borde veta bättre helt enkelt. Men det gör jag inte. Jag springer efter dig, jagar dig som en övergiven hundvalp eller en utsvulten räv som gör allt för att få din kärlek.
Det blir fan inte bättre av att jag inte ens kan gråta. Fast jag önskar jag kunde det. Jag behöver det. Men inga tårar bränner mina kinder. Dom bränns bara djupt här inuti mig. Där bränns de som fan. Jag klandrar dig inte. Det gör jag verkligen inte. Jag undrar bara hur lång tid det kommer ta att klistra och tejpa ihop mig själv. Hur många häftstift jag kommer behöva och hur jag ens kunde tillåta mig själv att det hände. Igen.
It's sunday baby!
Proviva <3
Suddig bild, men men..
Rött så klart<3
Hårfäääärg!
..
Borttappat hjärta, bortsprungen själ.
Hitta mig, ge mig ett nytt hem.
The birthday massacre - Shiver <3
..,
Bara få vara, tänka, samla sig, försöka klistra ihop bitarna av sitt brustna hjärta.
Finna nya vägar, nya sätt att se på allt.
Snart ska vi vrida världen rätt igen.
Snart kommer allt att bli bra.
Ludvika med Petra
The birthday massacre - Sleepwalking <3
Garderober kan användas till mycket..
Home sweet home <3
I had to run away high so I wouldn't come home low
Just when things went bad doesn't mean they were always wrong
Just take this song and you'll never be left all alone
Take me to your heart - feel me in your bones
Just one more night and I'm coming off this long and winding road
I'm on my way
I'm on my way
Home Sweet Home
Tonight, tonight, I'm on my way
I'm on my way
Home Sweet Home
You know that I've seen too many romantic dreams
Up in lights falling on the silver screen
My heart's like an open book for the whole world to read
Sometimes nothing keeps me together at the seams
I'm on my way
I'm on my way
Home Sweet Home
Tonight, tonight, I'm on my way
Just set me free
Home Sweet Home...
I'm on my way
I'm on my way
Home Sweet Home
Yeah, I'm on my way
Just set me free
Home Sweet Home
- Mötley Crüe, Home sweet home
Feather extensions <3
Mötley Crüe <3
Din kärlek är mitt vapen mot mörkret.
I got mail!
AC är då Adoptionscentrum.
<3
Du betyder för mig.
Det finns stunder som jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan dig.
När vi slår våra kloka huvuden ihop så kan vi skapa magi!
Du är mitt kosmos mitt i allt kaos.
Fjäder extensions, filmvisning och helg
Bilderna som var med i auktionen, det är dock slumpat vilka fjädrar man får så det behöver inte bli just dessa sammansättningar vi får men lägger upp bilderna ändå så ni ser vad det är för typ av fjädrar vi köpt och ungefär hur dom troligtvis kan/kommer se ut!
Vi tyckte om den här sammansättningen väldigt mycket, så vi hoppas att vi får hem något liknande.
Readhead again!
Someday Static <3 - Paparazzi (Lady Gaga cover)
The birthday massacre <3 (I think we're alone now)
Dagens synder
Wednesday 13 <3
...
Hatar mitt liv,
hatar mig själv.
Men vafan.
Sluta gnäll och skaffa ett liv.
Tack.
bra sagt och sånt.
en stund med dig, en evighet till.
Du var mitt ljus i mörkret, slutet på tunneln, det enda äkta som fanns.
Jag förlitade mig på dig helt och hållet,
du var min ledstjärna, min älskare och min allra bästa vän.
Du gav mig bannor då jag gjorde fel,
du berömde mig då jag gjorde rätt.
Du lämnade mig aldrig, nej, du stod kvar då alla andra gick.
Åren gick, tiden tickade på.
Jag blev äldre, skulle också vilja påstå att jag blev en skvätt mognare
och kanske fick jag mer insikter och mer kunskap om mig själv, andra och livet i sig.
Du försvann men inte plötsligt.
Du tynade bort, lite dramatiskt men ändå så var det en fin begravning
då du inte längre var kvar hos mig.
Jag tvekade aldrig en sekund så jag gick vidare.
Ja, jag tror vi behövde det.
Du och jag.
Du fick bli det du skulle bli, det du var skapad för att bli - ett minne, och ingenting annat.
Jag fick chansen att bli den jag skulle bli, chansen att gå min egna väg i livet.
Och ja, för jag säga det själv så lyckades jag väl ganska bra med det ändå.
en del av mitt hjärta.
we never said the truth is ugly.
me and photoshop have an open relationship.
Pictures
Var kommer du ifrån?
Nästan varje gång jag sticker näsan utanför dörren så möts jag av minst en människa som ställer frågan ”Vart kommer du ifrån?”. Visserligen har det fallit sig naturligt för mig att svara ”Sydkorea. Jag är adopterad.” Utan större problem. Jag är uppvuxen med en öppenhet och en självklarhet. Mina föräldrar har aldrig försökt dölja eller bädda in sanningen. Dom kunde inte få barn naturligt vilket var en stor sorg för dem, men några år senare var de stolta föräldrar till mig och min äldre bror. Ingen har någonsin ansett att vi är mindre deras barn bara för att de inte fött oss. Nej, för oss är det en självklarhet att de är mina föräldrar och att jag är adopterad. Därför är det inte heller särskilt problematiskt för mig att tala om det hela, inte ens med människor jag inte känner särskilt väl. Men jag är medveten om att det finns adopterade som tycker det är extremt jobbigt och privat att prata om adoption. Ibland kan jag själv också rynka på näsan och undra vad det egentligen har med saken att göra. Varför måste folk veta vart jag kommer ifrån? Aldrig frågas mina vänner ut om detta, men det är klart, de ser ju svenska ut så varför skulle de inte vara det också. Handlar det om nyfikenhet eller rent av om kategorisering? Är det så att folk är i behov av att kategorisera andra människor. Jag ser ju inte svensk ut, så då måste man bara få veta vart jag kommer ifrån för att kunna kategorisera mig som den jag är.
Att kategorisera mig som svensk går ju bara inte. Även om jag förvånansvärt sällan mötts av negativt, nu i vuxen ålder, annat var det i tonårens högstadium, kring mitt ursprung så är folk ändå i behov av att veta vart de ska placera mig eftersom jag nu utseendemässigt inte är svensk. Jag talar svenska lika bra som vilken annan svenskfödd som helst och jag förstår koreanska lika lite som mina svenskfödda vänner gör. Ändå är det så att folk tydligen inte kan sätta mig inom samma kategori. I vissa fall är det säkerligen ren nyfikenhet som driver folk till att fråga. Vissa verkar lite fascinerade, nästan lite dyrkande till det faktum att man kan adoptera utländska barn till Sverige. Ofta får jag också höra hur fel det är att det ska vara så komplicerat att adoptera. Varför ska man inte bara kunna adoptera ett barn? Man får ju föda hur många man vill i Sverige. Jag skulle vilja kontra med att visst är det fruktansvärt komplicerat att adoptera men man måste också ha förståelse för att barn som blir adopterade oftast kommer ifrån förhållanden som kräver att föräldrarna tänkt en gång extra. Barn som blivit övergivna, barn som är oönskade och barn som lämnats åt sitt öde.
Alla länder fungerar inte som Sverige gör. I vissa länder är det ren synd och skam för släkten att en flicka föder ett barn ogift och detta leder ofta till att barnet blir övergivet. Det finns inte lika många möjligheter för ensamstående mammor eller unga föräldrar som det gör i Sverige. Det finns inga bidrag att söka alls utan man står helt handfallen och ensam. Denna kultur är visserligen på väg att öppnas upp i de flesta länder, det har bland annat i Asien blivit mer öppet för unga föräldrar och ensamstående mammor. Man ska få en chans att ta hand om barnet. Ibland tror jag att svenska folket ser på oss adopterade med medlidande och en klapp på huvudet. Man får höra att ”Åh vilken tur för dig att du fick komma till så snälla svenska föräldrar, tänk så bra du har det nu mot hur du kunde ha haft det.” Naturligtvis så ska man vara tacksam och glad, men det anser jag inte gäller endast adopterade barn utan också barn som kommer från sina biologiska föräldrar.
Självklart är man glad och lättad, man är medveten om att man är lyckligt lottad men det är väl lika viktigt att vi adopterade får veta och höra att våra föräldrar är lyckliga som har oss? Dom har trots allt valt att adoptera, de har gjort ett aktivt val att skaffa barn och därmed är de väl fullt lika tacksamma över oss som vi över dem? Varför ska vi adoptivbarn vara mer tacksamma än andra är. Har vi blivit omhändertagna pga. medlidande istället för kärlek? Är vi endast redskap för att visa upp hur otroligt snälla svenska folket är som tar hand om så ensamma och övergivna barn? Är vi inte lika mycket gåva till våra föräldrar som alla andra är?
När jag får frågan vart jag kommer ifrån är det fler tankar som rör sig i mitt huvud än ”Åh en person som är nyfiken”. Alla utsvävningar om hur underbart det är att jag som blev övergiven och bortlämnad nu fått komma till en snäll svensk familj i underbara Sverige. För trots allt. Jag är ju inte svensk, då skulle jag ju inte se ut som en asiat. Jag är verkligen inte svensk. Men det skiter jag fullständigt i! För mig handlar det aldrig om att kategorisera andra människor. Det handlar om människan i sig, personligheten och hur man är i bemötandet med andra människor. Öppenhet och välvilja. Jag kommer inte sluta svara då folk frågar vart jag kommer ifrån. Men jag kommer inte heller sluta fundera över vad det gör för skillnad i det stora hela.