♥

Vi var söndertuggade av vår egen ångest.
Vi var bortklippa ur våra egna liv.
För oss fanns inget kvar att hämta.

Det fanns en tid då vi ville något,
då vi trodde på något, då vi levde för något,
då vi hade något som var värt att dö för.

Sen kom stormen.
Stormen som sköljde över oss som en orkan.
Med det försvann allt vi någonsin hållit fast vid.
Med den försvann allt vi hade.

Jag höll fast vid det jag kunde,
men inte ens mig själv kunde jag rädda.
Den natten insåg jag hur maktlös en människa är.

Inte ens hoppet tycktes stanna kvar i mitt hjärta.
Allt övergav mig.
Min egen logik, min egen överlevnadsinstinkt.
Jag ville inte vara kvar längre.

Det är fan skillnad på att leva och existera.
Jag slutade leva.
Jag bara existerade.
Bara fanns kvar.
Min kropp bestämde sig för att finnas kvar.
Av vilken orsak vet jag inte.
Men den lämnades kvar på jorden,
som en själlös, sorglig gestalt som bara vandrade runt i cirklar.

Röken från min cigarett smälte bort vingarna.
Doften av min egen bitterhet och självförakt fick dem att tyna bort helt.
Smaken av kärlekslösa kyssar och ömhetsbefriade kramar
höll mig på något sätt kvar vid medvetande.
Även om jag önskade att bara få försvinna.

Man får sällan vad man önskar sig.
Man får sällan något alls.
Det man har, det har man tagit.
Stulit från sig själv.
Allt man har.
Alla känslor.
Dom är inte ens egna.
Stulna.
Borttappade.
Bortglömda.