♥

Jag förundras över hur många gånger mitt hjärta blir misshandlat och ändå inser hon inte vad hon måste göra. Lämna skiten och gå vidare. Men nej. Hon stannar kvar. Som en tapper soldat eller bara en jävla idiot. Det gör mig nästan lite fascinerad att se, kanske är jag immun nu. Jag känner inte hur trasigt hjärtat är. Hur ont det gör. Hur förbannad jag själv är på mig själv för att jag än en gång låter det hända.

Det som gör allra ondast är att se dig, för du verkar ta allting så enkelt. Som om ingenting har hänt. Inte heller har du lagt märke till att jag söker din blick, försöker fånga din uppmärksamhet eller att jag emellanåt drar mig tillbaka för att plåstra om mig själv och slicka mina sår. Du ser mig inte helt enkelt. Inte alls. Mitt hjärta gråter men den rösten är du döv inför och du varken bryr dig eller lyssnar på hennes rop.

Med illvilja försöker smärtan slita sönder mig genom att varje gång jag ser dig ständigt viska ditt namn. Jag mår illa av mig själv för jag borde lärt mig nu att förtränga och gå vidare, glömma allt. Ändå hittar jag inte tillbaka till där jag var innan du stegade in i mitt liv. Ändå finns fotspår i mig som inte går att skrubba bort, allt jag vet är att de är dina. Det är löjligt för jag borde inte ens vara kapabel till att känna såhär. Jag borde veta bättre helt enkelt. Men det gör jag inte. Jag springer efter dig, jagar dig som en övergiven hundvalp eller en utsvulten räv som gör allt för att få din kärlek.

Det blir fan inte bättre av att jag inte ens kan gråta. Fast jag önskar jag kunde det. Jag behöver det. Men inga tårar bränner mina kinder. Dom bränns bara djupt här inuti mig. Där bränns de som fan. Jag klandrar dig inte. Det gör jag verkligen inte. Jag undrar bara hur lång tid det kommer ta att klistra och tejpa ihop mig själv. Hur många häftstift jag kommer behöva och hur jag ens kunde tillåta mig själv att det hände. Igen.

Nästan varje gång jag sticker näsan utanför dörren så möts jag av minst en människa som ställer frågan ”Vart kommer du ifrån?”. Visserligen har det fallit sig naturligt för mig att svara ”Sydkorea. Jag är adopterad.” Utan större problem. Jag är uppvuxen med en öppenhet och en självklarhet. Mina föräldrar har aldrig försökt dölja eller bädda in sanningen. Dom kunde inte få barn naturligt vilket var en stor sorg för dem, men några år senare var de stolta föräldrar till mig och min äldre bror. Ingen har någonsin ansett att vi är mindre deras barn bara för att de inte fött oss. Nej, för oss är det en självklarhet att de är mina föräldrar och att jag är adopterad. Därför är det inte heller särskilt problematiskt för mig att tala om det hela, inte ens med människor jag inte känner särskilt väl. Men jag är medveten om att det finns adopterade som tycker det är extremt jobbigt och privat att prata om adoption. Ibland kan jag själv också rynka på näsan och undra vad det egentligen har med saken att göra. Varför måste folk veta vart jag kommer ifrån? Aldrig frågas mina vänner ut om detta, men det är klart, de ser ju svenska ut så varför skulle de inte vara det också. Handlar det om nyfikenhet eller rent av om kategorisering? Är det så att folk är i behov av att kategorisera andra människor. Jag ser ju inte svensk ut, så då måste man bara få veta vart jag kommer ifrån för att kunna kategorisera mig som den jag är.

Att kategorisera mig som svensk går ju bara inte. Även om jag förvånansvärt sällan mötts av negativt, nu i vuxen ålder, annat var det i tonårens högstadium, kring mitt ursprung så är folk ändå i behov av att veta vart de ska placera mig eftersom jag nu utseendemässigt inte är svensk. Jag talar svenska lika bra som vilken annan svenskfödd som helst och jag förstår koreanska lika lite som mina svenskfödda vänner gör. Ändå är det så att folk tydligen inte kan sätta mig inom samma kategori. I vissa fall är det säkerligen ren nyfikenhet som driver folk till att fråga. Vissa verkar lite fascinerade, nästan lite dyrkande till det faktum att man kan adoptera utländska barn till Sverige. Ofta får jag också höra hur fel det är att det ska vara så komplicerat att adoptera. Varför ska man inte bara kunna adoptera ett barn? Man får ju föda hur många man vill i Sverige. Jag skulle vilja kontra med att visst är det fruktansvärt komplicerat att adoptera men man måste också ha förståelse för att barn som blir adopterade oftast kommer ifrån förhållanden som kräver att föräldrarna tänkt en gång extra. Barn som blivit övergivna, barn som är oönskade och barn som lämnats åt sitt öde.

Alla länder fungerar inte som Sverige gör. I vissa länder är det ren synd och skam för släkten att en flicka föder ett barn ogift och detta leder ofta till att barnet blir övergivet. Det finns inte lika många möjligheter för ensamstående mammor eller unga föräldrar som det gör i Sverige. Det finns inga bidrag att söka alls utan man står helt handfallen och ensam. Denna kultur är visserligen på väg att öppnas upp i de flesta länder, det har bland annat i Asien blivit mer öppet för unga föräldrar och ensamstående mammor. Man ska få en chans att ta hand om barnet. Ibland tror jag att svenska folket ser på oss adopterade med medlidande och en klapp på huvudet. Man får höra att ”Åh vilken tur för dig att du fick komma till så snälla svenska föräldrar, tänk så bra du har det nu mot hur du kunde ha haft det.” Naturligtvis så ska man vara tacksam och glad, men det anser jag inte gäller endast adopterade barn utan också barn som kommer från sina biologiska föräldrar.

Självklart är man glad och lättad, man är medveten om att man är lyckligt lottad men det är väl lika viktigt att vi adopterade får veta och höra att våra föräldrar är lyckliga som har oss? Dom har trots allt valt att adoptera, de har gjort ett aktivt val att skaffa barn och därmed är de väl fullt lika tacksamma över oss som vi över dem? Varför ska vi adoptivbarn vara mer tacksamma än andra är. Har vi blivit omhändertagna pga. medlidande istället för kärlek? Är vi endast redskap för att visa upp hur otroligt snälla svenska folket är som tar hand om så ensamma och övergivna barn? Är vi inte lika mycket gåva till våra föräldrar som alla andra är?

När jag får frågan vart jag kommer ifrån är det fler tankar som rör sig i mitt huvud än ”Åh en person som är nyfiken”. Alla utsvävningar om hur underbart det är att jag som blev övergiven och bortlämnad nu fått komma till en snäll svensk familj i underbara Sverige. För trots allt. Jag är ju inte svensk, då skulle jag ju inte se ut som en asiat. Jag är verkligen inte svensk. Men det skiter jag fullständigt i! För mig handlar det aldrig om att kategorisera andra människor. Det handlar om människan i sig, personligheten och hur man är i bemötandet med andra människor. Öppenhet och välvilja. Jag kommer inte sluta svara då folk frågar vart jag kommer ifrån. Men jag kommer inte heller sluta fundera över vad det gör för skillnad i det stora hela.