♥

Mitt i allt kaos så hittade vi varandra. Som två vilsna, halvt ihjälfrusna själar som virrat bort sig i natten. Din hand passade så bra i min att jag lät den ligga där en stund till. Värmen från din kropp var så påtaglig och lugnande att jag lät dig ligga där bredvid mig en stund till. Jag lät dig hålla om mig och jag tvekade aldrig en sekund, nej jag var säker på att du inte skulle göra mig illa. Den känslan fanns där från första början. Mitt hjärta hade brännskador och blåmärken, rivsår och nästan nyss läkta ärr men ändå lyckades det klappa ett extra slag varje gång du rörde vid mig. Det som tidigare skrämt mig så var inte alls så otäckt då du var i min närhet. Med dig vid min sida så kände jag mig odödlig och orädd.

Jag kallade dig för verklighetsflykten, men det visade sig att du blev min verklighet och att den verkligheten behövde jag inte fly ifrån. Jag behövde inte leta andra vägar eller ställen att gömma mig på. Du blev mitt liv. Varje natt så bad jag trots att jag egentligen aldrig trott på den där Gud, men då bad jag att du skulle få stanna hos mig och ge mig näring genom din kärlek.

Du blev som ett element som man kan luta sig emot då det är kallt i rummet och man inte riktigt vet vart man ska sätta sig eller vad man ska göra. Du blev det där varma, det där stadiga, stabila i mitt liv. Jag började tinas upp steg för steg och för varje gång en droppe is föll från min kind så fångade du upp den med en kyss. Du fanns där för mig och jag var tacksam för varje andetag vid din sida. Varje gång du log så blev jag övertygad. Kärlek behöver fan inte göra ont.