fingertoppskänsla.

Du känner min ångest.
Henne har du säkerligen sett.
Hon är skuggan i mina ögon,
de rosslande väsande ljudet i mina andetag.
Hon är den iskalla handen
som tar tag i mig och river allt i småbitar.
Jag blir färglös utan att försvinna.
Bortdomnad i varenda ven och ben i kroppen.
Jag känner inget.
Gör du?

Du kanske skymtat en bit av kärleken.
Den enda värme som fortfarande låter mitt hjärta slå.
Hon gömmer sig, hon döljs så väl,
men ibland så kikar hon fram.
Sällan och inte så ofta kan du se en bit av hennes vinge
under min ögonlock.
I samma stund formas läpparna till ett svagt leende.

Fingertoppskänslan av att känna din hud mot min handflata.
Känslan av att beröra och få beröring som inte smärtar.
Det är inga slag, inga piskor, inga smällar, inget ont.
Dina ögon är bruna, precis som choklad.
Dom glittrar så underligt, som ett litet barn om julafton
då du ler sådär.
Ser upp på mig där du ligger i sängen.
Ditt skratt är lika mjukt som bomull.
Jag har glömt hur mjukt ett skratt kan vara.
Hur lent bomull känns mot naken hud.
Jag glömde kanske allt
förutom det som bara gör ont.

Din hand i mitt hår, dina fingrar på mitt huvud.
Du viskar något men jag hör inte vad.
Jag bara ser på dig och undrar.
Smaken av läppar känns som is och eld mot min kind,
det bränns och svider men så blir allt stilla.
Långsamt långsamt, din kyss blir en smekning.
Du lämnar spår på mig som ingen annan kan se.
Spår inom mig, som inte ens jag kan tyda.

Du tvekar en stund, lägger din hand på min,
lägger huvudet mot min panna och blundar.
En kall kåre går igenom kroppen,
jag känner mig som en hare jagad av en hungrig varg.
Jag vill fly, knuffa undan dig och springa min väg.
Slå igen dörren bakom mig, låsa alla murar inom mig.
Men du sitter bara där, blundar och din panna ligger mot min.
Långsamt inser jag att du inte kommer göra mig illa.

Jag öppnar mig för dig, blottar mitt jag, en del av mig
som ingen annan får se eller veta om.
Jag ger min tillit till dig, mina hjärtslag får du höra, du kan
känna hur min puls sakta slår.
Rytmiskt som en liten trumma.
Du får veta att jag faktiskt lever.
Jag är mer än existens, jag är ett liv.
Jag är mitt eget liv.
Jag är levande.

Du är min inspiration.
Du är knappen som slår på mitt ljus.
En beröring som ger kroppen ström,
mitt i allt kaos finns ändå du.
Som en klippa i stormen.
Du är min verklighetsflykt.
Ändå är du verkligheten,
ändå är du flykten,
och fantasin.

Du är ett spöke jag inte kan se så mycket av,
du är svårläst, jag vet inte riktigt hur eller varför.
Fingertoppskänslan,
lika ivrig och pirrig.
En kittlande känsla som en mjuk fjäder mot naken hud.
Du berör mig, och du stör mig
på ett sätt som min kropp inte känner till.
Jag har inga svar på dina frågor,
inga färger att måla dig i.
Du är färglös men samtidigt så färgstark.
Det här är inte ens logik.

Så förklara nu för mig, främling.
Vem fan är du?


Kommentarer









Kom ihåg mig?

Trackback

Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus