Thoughts, thoughts, thoughts..
Jag simmar just nu i ovishet kring hur jag egentligen känner. Kan inte direkt vara sådär överdrivet glad över att vara tillbaka även om jag samtidigt inte direkt önskar jag att vore hemhemma heller.. jag vet inte. Har kommit fram till en massa saker under jullovet, jobbiga och tråkiga nyheter har jag fått och insikter åt det negativa hållet har jag tvingat mig igenom. Människor man trodde var på ens sida har tydligen övergett skeppet totalt och styrkan man trodde sig ha var tydligen bara en illusion. Ja, min värld har varit full av illusioner på sistone tydligen. Vänner som blir till främlingar. Känslor man inte känner igen, men dom är bevisligen ens egna för smärtan känner man. Jag hoppas dock och tror på vårterminen som något gott. Trots allt så ska man vara positiv.
Vad jag ska göra sen efter Brunnsvik är jag inte helt hundra på, men jag har en lista med skolor jag troligtvis ska söka. Men det kommer bli extremt påfrestande att säga hejdå till alla och ta adjö av rum 166. Det är ju mitt nu och kommer alltid vara lite mitt rum oavsett vem som bor här. Yes. 166 forever. You and me.
Det är faktiskt lite skumt att vara tillbaka och allt ska plötsligt bara falla på plats och bli som vanligt igen. Jaha, nu sitter man i klassrummet och ska koncentrera sig, vrida dygnet rätt igen, äta tre gånger om dagen minst, vara sådär äckligt kreativ och pennan ska bara spruuuuta ur sig en massa azum texter. Jag känner ibland då jag sitter i mitt rum och bara bollar runt med alla tankar att vafan har jag gjort här. Har jag producerat en massa texter, har jag jobbat på som en myra och har jag utvecklats inom skrivandet och som person och allt det där som ska hända på Folkhögskola? Har jag förälskat mig i livet? Jag vet faktiskt inte.
Det finns stunder då jag önskar att jag kunde stanna tiden och bara vara där i en evighet. Stunder, människor, minnen, resor i hjärtat. Själar som bygger broar emellan sig och möts halvvägs någonstans. Vackert eller hur? Åh jag vill inte bli äldre nu. Nu räcker det. 22 blir bra. Jag kan sluta åldras nu tack. Usch nej. Nu ska jag bara vara och försöka göra det bästa jag kan av allt. Göra mitt liv lite bättre, göra folk runt om mig lite gladare och tänka lite positivare. 2012 ska bli ett bra år helt enkelt. Hur många blommor som än vissnar.
Vad jag ska göra sen efter Brunnsvik är jag inte helt hundra på, men jag har en lista med skolor jag troligtvis ska söka. Men det kommer bli extremt påfrestande att säga hejdå till alla och ta adjö av rum 166. Det är ju mitt nu och kommer alltid vara lite mitt rum oavsett vem som bor här. Yes. 166 forever. You and me.
Det är faktiskt lite skumt att vara tillbaka och allt ska plötsligt bara falla på plats och bli som vanligt igen. Jaha, nu sitter man i klassrummet och ska koncentrera sig, vrida dygnet rätt igen, äta tre gånger om dagen minst, vara sådär äckligt kreativ och pennan ska bara spruuuuta ur sig en massa azum texter. Jag känner ibland då jag sitter i mitt rum och bara bollar runt med alla tankar att vafan har jag gjort här. Har jag producerat en massa texter, har jag jobbat på som en myra och har jag utvecklats inom skrivandet och som person och allt det där som ska hända på Folkhögskola? Har jag förälskat mig i livet? Jag vet faktiskt inte.
Det finns stunder då jag önskar att jag kunde stanna tiden och bara vara där i en evighet. Stunder, människor, minnen, resor i hjärtat. Själar som bygger broar emellan sig och möts halvvägs någonstans. Vackert eller hur? Åh jag vill inte bli äldre nu. Nu räcker det. 22 blir bra. Jag kan sluta åldras nu tack. Usch nej. Nu ska jag bara vara och försöka göra det bästa jag kan av allt. Göra mitt liv lite bättre, göra folk runt om mig lite gladare och tänka lite positivare. 2012 ska bli ett bra år helt enkelt. Hur många blommor som än vissnar.
Kommentarer
Trackback
