♥

Länge hade hon suttit vid vattnet, ensam och funderat med en filt svept om sig. Det kalla vädret vittnade om att hösten nu gått över till vinter och att den tunna mattan av snö snart skulle bli tjockare och att vissa djur redan förberett sig inför vintervilan. Hon njöt av ensamheten och lät den omfamna henne och lugna ner henne. Tårarna hade stelnat till på hennes kinder och tryckte lätt mot huden. Envisa och fortfarande smått brännande. Det var december månad och tiden hade gått mycket fortare än hon förväntat sig. På gott och ont. Hon intalade sig själv flera gånger att ett brustet hjärta hade hon ju haft tidigare så det var knappast något som borde påverka henne så starkt längre. Hon var trots allt ingen kärlekskrank tonåring nu utan en vuxen kvinna som borde lära sig med tiden att logik och vett i huvudet betyder mer än vimsiga känslor och annat påfund.

Trots det var det kanske inte så konstigt att hon rymt den natten, lämnat allt och alla bakom sig en stund för att bara vara. Kanske var det där söndertuggade hjärtat inte så mycket mer än ett godtroget hjärta som bara ville väl och hoppades. Hon fnös lite lätt åt sig själv, att hjärtat fortfarande hyste en strimma hopp var ju bara löjligt. Det var sånt man bara läser i kärleksdikter eller ser på TV program. Kärlek som slutar gott och kärlek som inte gör ont. Långsamt började hon resa sig upp, borsta av lite vitt från sina byxor och huttra lite innan hon började gå upp mot vägen igen.

Träden stod stilla och sov. Blommorna som tidigare hade pyntat vägkanten var borta. De faller i glömska, precis som jag borde göra med mina känslor. tänkte hon. Ingen skulle sakna hennes bedjande, trånande blick och hennes smått uppspärrade ögon. I alla fall inte honom som blickarna var menade för. Inget svar skulle hon få och det visste hon. Något som inte direkt gjorde allting enklare, snarare tvärtom så blev sanningen och vetskapen om det hela mer smärtsamt än hon räknat med. När hon kom in genom dörren möttes hon inte bara av värme utan också röster ifrån köket en trappa upp. Dörren stod lite på glänt men hon slank förbi den och upp för trappan till sitt rum. Det knarrade lite då hon gick så hon skyndade på stegen för att slippa träffa på någon. Med ett ryck i handtaget så for dörren upp och hon smet in på sitt rum igen och låste bakom sig.

Hon kröp upp på sängen och bäddade in sig i täcket. Slöt ögonen och försökte sova. Med kläderna på låg hon nu i sängen och tvingade sig själv att tänka på något annat. Något trevligt. Hon grävde djupt i sina tankar. Kanske skulle hon tänka på hur underbart det skulle bli med sommar igen om några månader. Tiden går ju trots allt fort. Snart skulle blommorna kika fram igen, träden vakna och skaka av sig det vita täcket. Landskapet skulle bli grönt och frodigt igen. Värmen skulle smyga sig på henne och hon skulle slippa frysa. Men det förståss, tänkte hon bittert, den här kölden har inget med vädret att göra. Det spelar ingen roll hur många jackor, tröjor och byxor jag sätter på mig. Jag fryser ändå. Ty ett brustet hjärtas kyla kan inte värmas med något annat än tidens värme eller kärlekens eldar.