♥

En gång i tiden så var jag någon,
jag kände mig själv utan och innan.
Jag visste vem jag var,
vem jag ville bli,
var på väg att bli.
Jag visste vart vägen jag gick på slutade.

En gång i tiden så trodde jag på något,
jag hade mål och drömmar i livet.
Jag visste vart jag ville gå,
vart jag var på väg,
vart jag ville någonstans.
Jag visste vart vägen jag gick på ledde.

Jag snubblade, ramlade och flumade runt.
Jag fäktade mig fram i mörker, utan något spår av ljus.
När jag kom fram ur tunneln så var jag vilse.
Jag försökte hitta tillbaka igen men vägen var borta,
åtminstone dold för mina ögon.

Jag kröp runt ett tag tills jag hittade en annan väg,
jag trodde det var den rätta,
den jag skulle gå på, den var ju menad för mig.
Men när jag äntligen orkade resa mig upp,
så fann jag mig själv i en helt annan värld.
Jag fumlade runt lite till,
förvirrad och förvånad över vart jag var.
Jag kände inte igen mig,
och jag visste inte ett skit längre.

Någonstans i mörkret så tappade jag bort mig själv,
stora delar av vem jag varit bara försvann.
Jag slutade lita på mig själv för jag hade blivit en främling.
Jag slutade lyssna på mitt hjärta för hon visste ingenting om mina drömmar längre.
Det som en gång varit så självklart fanns inte längre.

Den jag hade blivit gick inte att känna igen,
inte ens min spegelbild kändes bekant längre.
Jag kände inte igen min egen blick,
den som en gång varit stadig och stolt
flackade nu runt och vände ut och in på sig själv.
Jag kände inte igen mina egna ord,
dom som en gång kommit ut så raka och välformulerade
brast nu itu och blev till ett ohörbart svammel.

Vem hade jag blivit?
Vart hade jag hamnat?
Varför kunde jag inte hitta tillbaka till mig själv igen?

Jag har kommit fram till ett vägskäl och jag snurrar runt runt runt.
Kan inte tyda texterna på skyltarna.
Hur fan ska man veta vilken väg som är rätt?
Långsamt tar jag första steget.
Lämnar saker och ting bakom mig.
Jag vill hitta mig själv igen,
och det kan jag inte göra här.