♥

På tisdag ska jag till Västanvik för att se på skolan, prata med lärarna, intervjuas, få info om utbildningen, boka rum på internatet och bara... inse att jag inte ska tillbaka till Brunnsvik som de flesta i min klass. Det börjar kännas väldigt underligt ändå. Nästan alla i min gamla ordklass ska gå ett till år på skolan, Emelie och Dominic också. Men inte jag. Jag ska inte bo i Utsikten, inte i Laven, inte Folkhemmet. Jag ska inte bo i röda hus med vita knutar. Inte cykla in till Ludvika på fredagarna. Det slog mig nyss att jag inte ska träna med Ludvika BTM eller rida på Gibson heller. Det slog mig plötsligt att jag gjorde det där jag sa till Örjan. Jag ska bara kasta mig ut i ingenstanset, inte veta något, bara kasta mig rätt ut och blunda.

Jag ska läsa teckenspråk- och dövblindtolkutbildningen. Jag ska gå en utbildning som alla säger kan ge mig ett jobb, en inkomst, en trygghet. En väg i livet som alla säger är som perfekt för mig. Jag pluggar in handalfabetet om dagarna och känner mer och mer hur allting bara känns underligt. Hur ska man veta om man har valt rätt egentligen? Hur ska man veta om man passar in, blir lika uppskattad och omtyckt som man blev i ordklassen. Hur ska man veta att man klarar av det här ensam? Jag och mina händer. Vi ska utbilda oss i höst.