♥

Det finns saker jag önskar vore ogjorda, men också saker jag önskar vore redan gjorda som jag står inför att utföra men det grämer mig enormt mycket. Jag har dragit mig för det länge nog och jag visste ju att tids nog så måste dagen komma. Vad är det jag är rädd för? Förlora en vän. Förstöra en vänskap. Skrapa sönder lite mer på min egen stolthet. Tänja på gränserna kring vad jag tål och inte tål. Ah, om jag bara visste bättre. Men är man dum så får man gott betala för sig. Misstag ska inte gå obemärkta förbi inte. Allt har sitt pris.

Jag skrattar gott åt min egen dumdristighet ibland, jag roar mig med att driva med mig själv. Det känns som om vad jag än gör, vad jag än säger så kommer jag störa och vara i vägen. Jag avskyr den känslan, så därför har jag undvikit det här så gott jag kunnat. Oh, you poor thing. Du måste tycka bra illa om mig nu, se mig som en liten idiot om inte värre. Jag hoppas att det här slutar gott trots allt. Mer skit behövs inte.

Försöker skriva ner allt jag vill säga dig, alla känslor, alla tankar och funderingar. Försöker på något sätt hitta en bra väg att gå utan att trampa någon på tårna, inte minst mig själv, men det verkar som om den svåra vägen denna gång är den rätta. Jag har nog dragit mig själv i näsan några gånger redan så varför inte lite fler gånger. Tycker ändå min näsa är ful. Sorry, off topic. Desto mer jag försöker, desto sämre går det. Man ska tala ifrån hjärtat sägs det men mitt hjärta slutade slå för ett bra tag sen. Jag är ganska säker på den saken.

Inte heller har jag hört ifrån logiken på länge. Kanske har även den sidan gått i ide eller övergett skeppet. Ah, well. Jag har väl inget val än att helt enkelt krypa till korset igen och stå för mina handlingar. Jag vet inte alls vad jag ska säga, jag vet knappt hur jag känner längre. Jag är bara förvirrad och tom, lite rädd och lite mera förvirrad. Men jag lovar, efter det här samtalet ska jag inte störa dig mer.